Vindkraft?!

Vindkraft, javisst!

Men i vår vackra skärgård?

I hjärtat av världsnaturarvet, på det vackra Bergö...

Ofta tar människor starkt ställning för eller emot något som de egentligen saknar gedigen kunskap om. Åsikterna baseras sällan på fakta. Lika ofta hör jag personer vara anhängare, eller motståndare, av en företeelse, i princip.

Det senare tänkandet beskriver vindkraftsdebatten väldigt väl. Jag får alltid, den skärgårdsvän jag är, en nästan ohämmad lust att ropa ut,

-Vad tycker du i praktiken då?!

Tänker vi på vilka konsekvenser vårt agerande får för människorna och miljön som direkt berörs av omvälvningarna som vi i princip stöder?

http://www.flickr.com/photos/blairlittle/ / CC BY-NC-ND 2.0

Artikel på svenska.yle.fi

Det hela började egentligen med köpet av tidningen Puuvene där en notis i Classic Boat (augustinumret) refererades. Upptakten till denna kan läsas på RYA:s webbplats här.
Handlar även den om vindkraft...

Nu har jag skrivit av mig frustrationen av okänt ursprung! (som knappast hade väldigt mycket med vindkraft att göra).

Återstår bara att önska er, bästa läsare, god natt. Vi återkommer!

Gratulerar på födelsedagen!

Idag fyller en kär väninna år. Det får mig att fantisera om kappsegling: hon, jag och syster. Varför inte? Träning, träning, träning och sedan barkar det iväg. Tävlingsnerver hos trenne finns så det förslår!

Lustigt nog var det jag som fick en tidig födelsedagsgåva av väninnan. Att överraska med gåva två månader i förväg får en att häpna och bjuda till fest, men ledsamt nog befinner sig damen på andra sidan Kvarken.

Gåvan var de utsökta, nylanserade tekopparna från Marimekko. Retrodesign slår aldrig fel i vårt hushåll. Det gröna sitter som en smäck i vardagsrummet, på det autentiska bordet från tidigt 50-tal.

Nu återstår det enbart att fylla kopparna med Tankar tjärte och plocka fram en god bok från hyllan - och vilken lämpar sig bättre än just Ta rodret, kvinna! av Linda Lindenau? Till ljudet av den prasslande, knastrande LP:n, förstås.

Roderstäv, del 1

Då jag gjorde min sedvanliga, varje höst återkommande, inspektionsrunda med skrapan i högsta hugg, upptäckte jag att sprickorna i roderstäven (till min fasa) blivit större. Nåväl, konstaterade jag till synes kolugn, detta är träbåtsägarens vardag. Det är bara att kavla upp ärmarna och sätta igång.

Först av med rodret för att lättare komma åt stäven, lättare sagt än gjort (ensam), men bevisligen utfört!


Därefter renskrapning med hjälp av varmluftspistol och skrapa. Målfärgen satt väldigt hårt och gjorde arbetet svettigt trots den råfuktiga höstluften. Skiktet målfärg var dock väldigt tunt, på stävens akterkant nästan obefintligt.


Följande i tur står väntan på den första ordentliga köldknäppen som fryser ut vattnet ur träet. Sedan, antagligen runt nyår, inleds efter slipning, impregnering med linolja. Mera om fortsättningen i ett senare skede.

P.S. Har också skrapat på övriga flagnande ställen runtom på skrovet, lyckligtvis är de få, samma öde väntar dessa... D.S.

Vårt Walsörarne

Dagen då vi landsteg Valsörarna för första gången.

Som tidigare skrivet angjorde vi bryggan på Äbbskär intill den nedlagda sjöbevakningsstationen. Vi hade enbart inmundigat kex och choklad under gång, så första prioritet var att sätta snabbpastan på Trangian.

Efter inspektion av stationen och flera nybyggda fastigheter, beslöt vi oss för att uppsöka den mytomspunna fyren. Stigen var spännande med bjällerklang och prassel* i snår och buskar.

Allt eftersom möttes vi av infotavlor som berättade delar ur Valsörarnas historia. På Ljungheden alldeles intill stigen fanns t.ex. ett stenkummel uppfört till minne av ryska soldater som satt livet till pga. hungersnöd och kylslagna förhållanden år 1809. Trupperna leddes av general Barclay de Tolly i syfte att inta Umeå. Historien berättar att invånarna på Valsörarna senare tröttsamt samlade ihop benrester och skelett som placerades under det ovannämnda kummel.

Vidare tågade vi själva över den Kärleksstig som uppfördes under slutet av 1800-talet. Då var Äbbskär och Storskär två enskilda, vilka numera är sammanslagna pga. landhöjningen.

Orsaken till stigen var den franska järnfyren som specialkonstruerades 1885 av Henry-Lepaute (som även senare skapade Eiffeltornet). Beslutet att resa fyren sköts på, men godkändes 1879 efter att fem fartyg under en och samma natt förliste utanför Valsörarna. Fyren stod på plats 1886.

Under vår vistelse avslöjade en Björköbo att fyren egentligen skulle resas på Äbbskär, att man grävde tills lerbotten var ett kasst faktum. Då uppenbarade sig en ortsbo som kunde garantera berggrund i utbyte mot ett arbete. På den vägen hittade man "bergi" på Storskär och flyttade alltså fyrdelar och de nyresta fyrvaktarbostäderna längs den konstruerade övergången mellan holmarna.

Vi stannade två nätter på den magnifika holmen och ville egentligen inte segla vidare. Tiden blev knapp och vårt nästa stopp skulle bli den egna klubbhamnen Djupkastet. Valsörarna var storslaget och vi återvänder garanterat nästa säsong.

Fyrvaktarbostäderna sett uppifrån den 36m höga fyren.

Mera info kan ses på websidan för Kvarkens naturguide.

*Klanget och prasslet var de ca 100 får som betade fritt på skäret. Därför var det också viktigt att alltid stänga grindarna efter sig.

Inblåst

Caramia i lä bakom lotskuttrarna i Lillhamnen

Så här i kyliga tider saknar man sommarens tokigheter.

Vi var egentligen på väg till Höga kusten. Planerna var smidda och snorkeln låg i förpiken i väntan på att utforska branterna. Vi tänkte oss soliga dagar på däck i de lagunliknande vikarna. Som vi hade längtat! Bara du och jag och Caramia.

Efter ihärdiga förberedelser under tvenne dagar lade vi ut den där augustiförmiddagen. Vi var väl medvetna om att vinden tilltagit samt att den inte var idealisk för vår kurs över öppet hav. "Äsch!", tänkte vi och hissade stor och fock - efter smärre trubbel med ett stag.

I samma stund, och vi passerade vågbrytaren, samlade sig oron och vi började väsnas över småsaker. Vi fortsatte ut längs farleden - och som det gick undan! Havet öppnade sig allt mer och vågorna strittade över såväl fördäck som sittbrunn. Vi stampade och krängde, torkade saltet från ansiktet, pumpade kölsvinet.

Jag började frysa. Varför hade jag inte klätt mig ordentligt? Väskan med seglingsstället låg alldeles för långt borta och där (i min bemärkelse, i stundens glöd) forsade vattnet mellan bord, mast och genom förlucka. Goda råd var dyra.

Både Rönnskär och Norrskär fungerade dock som hållpunkter. Där hade många seglare lagt till för att invänta bättre vind, men nu vände sig magen och kroppen blev som paralyserad. Min roll som gast kastades överbord och jag skulle inte ens klara kryssen till närmaste prick.

Skepparen, vars stålmage aldrig klagar, fann till all lycka lotsstationen vid Lillhamnen. Vi hade givetvis aldrig besökt den tidigare och hade således ingen beskrivning över infarten. Ingen återvändo infann sig dock och vi halade storseglet, så småningom fock och... Med en fartvind och en nervositet som hette duga intog vi lotsstationen och hrmf, under den inseglingen odlade vi erfarenheter som man inte ens i rakt ordalag skulle beskriva i loggboken...

Vi låg inblåsta i dagarne tre och Höga kusten justerades till det redan omtalade Replot runt. Vi stornjöt av den välskyddade hamnen och tog oss an en 20km:s promenad av och an till södra Vallgrund. Mina nerver jobbades på, vi såg över vår proviant och äntligen bar det iväg igen till såväl Klobbskat som Valsörarna.

Bibliotek

På bibilioteket vederkvickas man, konstaterade jag redan då jag var liten. Bibliotek är fortfarande viktiga för mig, fortfarande känner jag mig uppfriskad efter ett besök i dessa kunskapens skattkammare. Det finns otaliga böcker som bara väntar på att bli upptäckta och återupptäckta, stämningen är dämpad, rösterna låga och tiden tycks gå lite långsammare än utanför.

Ibland har stadsbiblioteket utförsäljning på gamla avskrivna böcker. Det är roande att bläddra bland dessa icke längre önskade volymer. Oftast hittar man inget av intresse, bara en hel del kiosklitteratur och hopplöst föråldrade alster. Någon enstaka gång gör man ett fynd och än mer sällan kommer man över en riktig pärla!

SVENSKT NAUTISKT LEXIKON - Praktisk uppslagsbok för sjömän & maskinfolk, skeppsredare, konsulatpersonal, sjöassuradörer, skeppsmäklare, jurister m.fl
av Gustaf Stenfelt, Wahlström & Widstrand, Stockholm 1920

Innanför pärmen finnes dessutom Utdrag ur vid Wasa stadsbibliotek gällande utlåningsregler.
Ur vilka bland annat följande kan läsas:
Berättigade till tvänne lånekort är personer som betala skatt till kommunen och deras hustrur utan borgen.
Övriga personer mot borgen av känd person eller mot pant av tre (3) mark.
Av de två lånekort, som envar erhåller, gäller det ena för lån ur hela boksamlingen, det andra endast för lån av kunskaper befordrande litteratur.
Böcker få icke lånas till hem, där smittosam sjukdom finnes.

Vad kan man väl mer önska sig av en torsdag i november?!

Fynd

Ibland gör man fynd. Något över det sedvanliga. Kanske något man länge gått och letat efter eller bara inte vetat att man absolut inte kan klara sig utan. Själv är jag (kanske inte så originellt bland träbåtsägare) svag för gamla båtprylar, tidsenliga redskap och metoder.

Men nu kära läsare, skall jag presentera en retropryl av klass, ett bomkapell från 60/70-talet och hör och häpna dessutom oanvänt!

Se bara på den härligt orangeröda färgen! (Och kanterna i vitt konstläder som inte syns så väl på bilden.)

För övrigt kan nämnas att renskrapning av roderstäven som börjat visa tendenser på att spricka står i tur som följande. Kommer med nogrannare analys i ämnet så fort grovjobbet är gjort.