Onsdagssegling

Årets premiärtur företogs i strålande vackert försommarväder och friska vindar på omkring 7 m/s. Evenemanget var den andra deltävlingen om det ärorika Vasamästerskapet som under tio onsdagar under våren och hösten samlar både nya aspiranter och gamla banrävar för att göra upp om herraväldet på banorna.

Efter att med nöd och näppe hunnit till starten (eller nästan) och under vägen finjusterat både det ena och det andra samt monterat spinnakerutrustningen är inte en tredje plats alls fy skam.

Härligt var det!

Försomrig entusiasm

Trots att stegarna bjudit in till knog har det kyliga vårvädret satt käppar i hjulen. Snart är det ändå dags - första sjösättningen sker på lördag. Då lösgör sig äntligen skorvarna för att klyva vattenytan med en försomrig entusiasm. Inne i skjulet väntar vi bara på lackväder. Prognosen för helgen låter dock lovande. Vågar man hoppas?

Att pejla läget

(Vad som händer inne i skjulet är en annan femma!)

Än så länge är det ganska tyst på föreningen. Man hör en presenning prassla, en avlägsen trycktvätt, någon höjer volymen på radion, en annan gör en utdragen gir med bilen. Man pejlar läget. Gästhamnen samlar sig efter vintern, för mycket snart spänner sig linan åter runt pollaren, dricksvattnet fyller ut kanistern och bryggan smeks av fötter som parerar vågor i en svajande gång. Snart är det högsäsong!

Kappsegling och Regattaliv

Visst kappseglades hon också i sommar, liksom alla andra somrar sedan 1968. Snöpligt nog bara en gång men ändå i det ärorika Bebbes Race med jaktstart (omvänd LYS) från klubbhamnen till skärgården. En 7:e placering enligt protokollet och en moralisk seger som resultat. Inte illa!

Regattalivet avklarades också med hedern i behåll med tillhörande laxsoppa, kräftkalas samt tjo och tjim genom hela septembernatten! "Å än går de vågor i halvankaren..."

Talko

Häromkvällen bar det iväg på talko till klubbens skärgårdshamn ute i havsbandet. Det är alltför sällan man får njuta av soliga, klara höstdagar med höga skyar och strålande höstglöd på holmarna och skären. Efter att man tagit upp båten för hösten, naturligt nog, blir det inte av. Dilemmat ligger i att träbåten mår bra av att få torka innan kölden. Kanske handlar det också om höstens vemodighet och det faktum att man inte ger sig tid att komma ut, låtsas ha för bråttom.

Skärgården är så gott som tom på båtar, det verkar som om den andas ut efter en hektisk sommar. Det doftar friskt, alla färgerna intensifieras i solskenet, de bekanta platserna framstår i en ny dager.

Kan inte låta bli att på hemfärden, i dieselmotorns monotona brus, medan skymningen sakta lägger sig över fjärdarna, tänka på hur lyckligt lottad man som har tillgång till en välskyddad utfärdshamn på lämpligt avstånd från klubbhamnen (ca 20 M) med fina bryggor och en utomordentlig bastu. För att inte tala om den världsunika skärgård man har privilegiet att segla i.