Om vinschar

Plötsligt, mitt i en stagvändning, märker man att något inte är som det brukar (läs: borde). Skot vinscharnas dämpade surrande har för ett ögonblick bytts ut mot en metallisk klang, ett rasslande, en tydlig dissonans. Man frågar sig när man senast ägnade en tanke åt sina vinschar, dessa trogna hjälpmedel som alltid förväntas fungera utan desto mera omsorg.

De facto är de allra flesta folkbåtar utrustade med de legendariska Andersen 102 vinscharna som sägs hålla åtminstone hundra år om man bara kommer ihåg att serva dvs. plocka isär dem och smörja med vinschfett. Utförliga instruktioner finns här. Reservera tillräckligt med tid för göromålet i synnerhet om vinscharna inte varit öppnade på ett tag, förse dig med skiftnyckel och gummiklubba och sätt igång! Glöm för all del inte att man inte riktigt kunde fästa klackarna i trumman då ifrågavarande vinsch konstruerades och dessa kan riskera att åka i sjön ifall man inte är försiktig.

Gott folk! Serva era vinschar!

Närkontakt med vinsch

Lukt av gammal skuta?

Det årliga finskurandet är förbi. Vårt varma tips är att utrusta dig med svamp, trasa, disk- och tandborste samt en miljö- och trävänlig såpa utblandad med vatten. (OBS! Använd med fördel avlagda borstar för att få så mjuk front som möjligt.) Låt förluckan stå på vid gavel. Frisk luft gör susen! Kryp sedan in i förpiken, håll huvudet lågt och börja gnugga. Snabbt får du uppskattning av en nyfiken geting som granskande surrar in genom förluckan...

Slingra dig förbi bord, spant och kojstommar. Lämna inget till sitt öde. Fortsätt ut mot sittbrunnen i samma ivriga städanda. Gnugga, skura, putsa, pilla - upprepa likt ett mantra. För att inte förblindas av de skimrande lackytorna placerar du metodiskt solbrillorna på näsan.

Motsvarar resultatet målet? Då tar du itu med durkarna som otåligt väntar på land. Gnugga med svampen, stryk med trasan, låt stå. I väntan på inredning kan du dela lunchlåda i goda vänners lag. Som pricken på i:et skurar du också däcket. Nu är din träbåt i toppskick och luktar inte gammal skuta! Och glöm nu för all del inte att lämna skorna på land...

Skeppslunch

Dagen har spenderats på klubben. Tack vare en delikat lunch med tillhörande dessert lyckades vi rigga Caramia utan varken större eller mindre problematik. En vår resulterade riggandet i att vi seglade hela sommaren utan maststrumpa - något vi försöker undvika i fortsättningen främst genom att låta strumpan sitta kvar på masten hela vintern.

Appropå delikat lunch. Existerar den multifunktionella mikropizzan i övriga Norden? Nedan förevisas ett exempel på hur man bäst avnjuter den simpla skeppslunchen kall. Tilläggas bör att den produceras i hela 15 000/h. Mysigt!

De första finska jordgubbarna och hemmagjorda
mandlar med vitchokladöverdrag.

Dags att myra!

Under sen gårdagskväll tog vi i bruk en gammal och beprövad metod. Vår käre vän och skeppare på folkbåten Vilja hade nämligen försett oss med en påse sågspån. Det var dags att myra! Vi kartlade läckande områden i bordläggningen för att sedan surra fast ett plastämbar i båtshaken och fylla det till hälften med sågspån. Ett stadigt grepp om båtshaken och ämbaret trycktes ner under vattenytan så nära skrovet som möjligt. Sågspånen tog sig strategiskt ur ämbaret och sögs in mot bordläggningen. Vi väntade några minuter och noterade utmärkt resultat. "Så här gjorde de gamla vikingarna." konstaterade vi förnöjt och önskade Caramia god natt.

Att myra härstammar från tider då man offrade myrstacken för sin läckande träbåt.

Hög vattenlinje

Vi kan bara konstatera att folkbåten är ett mycket trivsamt och vackert släkte. Trots att Caramia i förrgår låg lite obekvämt på nosen kunde man inget annat än vara stolt över henne. Hon är en tuffing att räkna med!

Äventyret

Några varma vårdagar har väl också vi här på finska västkusten förunnats med eftersom vårrustningen nu nått sin kulmen och Caramia återigen stiftat bekantskap med sitt rätta element.

Det är något särskilt med sjösättning, på något sätt så definitivt. Början på äventyret, något nytt och spännande. Samtidigt funderar man om man faktiskt är redo, om man kommit ihåg allt det viktiga och det man prioriterat bort och förträngt dyker på nytt upp ur det undermedvetna. Så är det väl med allt man åtar sig här i livet, var sak har sin tid och troligen är man aldrig riktigt redo för äventyret.

Att ha träbåt är ett oändligt äventyr och om farhågorna om flytförmågans vara eller inte vara kombineras med "berg-o-dalbane"-turen nerför rälsen kan nog åtminstone jag hoppa över Wasalandia eller Borgbackens nöjesfält i sommar.

Kort och gott kan alltså sjösättningen konstateras vara ett fullbordat faktum. Under skrivande stund flyter Caramia redan vid sin egna bryggplats efter en natt på vaggan i marvattnet och nu med lite flythjälp av pumpen som troligen kan lyftas iland i morgon bitti.

Sommarens äventyr är här!

Tack M för de fina fotografierna!

Tisdagsdilemma

Lackeringen är slutförd och vi står i valet att sjösätta i övermorgon eller nästa vecka. Små finjusteringar kvarstår, men är det inte alltid så...?

För att göra längtan och tillvaron lite
svårare - Caramia under spinnakersegling.

Annandag påsk

Påskhelgen har bjudit på strålande vårväder - som gjort för vårrustning. Efter att "jetlagen" från skidsäsongsavslutningen i Abisko och Riksgränsenfjällen samt övriga obligatorium avklarats hade vi tur nog chansen att tillbringa hela dagen på varvet idag. På agendan stod slipning av fribord, mittfiskar och akterspegel samt fläckmålning av botten och köl. Av sliparbete kvarstår ruffsargarna och sittbrunnen, sedan skall det lackas för allt vad tygen håller! Naturligtvis växlades några ord med båtgubbarna som tinat fram mellan turerna. Nu är det vår på allvar!

Vellamo

Bakom Kosterns propeller fortsätter finlirandet. De tidigare renskrapade fläckarna på botten har nu blivit slipade och oljade, nästa steg blir målning av några varv primer och sedan giftfärg på hela botten. Vattenlinjen är också slipad och väntar även den på målning.

Följande ryck är att slipa lackytorna, såväl fribord, akterspegel och sargar som sittbrunn. Än så länge känns inte den inplanerade sjösättningen i början av maj alltför ambitiös. Aprilvädret har trots sin ombytlighet redan bjudit på "nästan-lack-väder", eller vad sägs om +9 °C en eftermiddag ner i veckan?

Ibland kommer det också ett förtjusande hårigt stycke jycke på besök. Med sig hade han denna gång en lika förtjusande handduk. Som tack serverades en tur till båtskjulet. Handduken Vellamo av Maija Louekari säljs för Marimekko. Vellamo är havets gudinna i Kalevala och uttalas givetvis med ett kort å-ljud på slutet. För den som inte är så bevandrad i den finska mytologin kanske istället tänker på Merikeskus Vellamo - Maritimcentret Vellamo.

Kanske handduken gungar på kroken i pentryt i sommar?

Gone to the boat

Här var det tight!

Ylläs var fantastiskt. Skopje var fantastiskt. Men, inget går upp mot att trampa iväg till skjulet för att riktigt på riktigt sätta i gång med skrapandet. Så här efter kvällste och nybakade scones känner vi bara glädje och grym lättnad över att vi hälsade på damen precis just den här eftermiddagen. Och tack M för det goda sällskapet!

Aktertoft

Som redan antytts i tidigare inlägg havererade tyvärr det ursprungliga aktertoftet, en hyfsat snygg skapelse i solid mahogny, under den vilda kryssen hem från midsommarfirandet. Någonstans vid Enstensgrund landade skepparen, klumpigt nog, på det nyligen av vår hovsnickare formidabelt reparerade toftet med ett brak.

Nåväl, lite snopen begav jag mig efter helgen tillbaka till Snickaren med toftet under armen. Domen var skoningslös, eventuellt kunde den repareras ännu en gång men inte ens till skuggan av sin forna glans. Ett nytt toft alltså, gedignare än det gamla och med tanke på omständigheterna i furu.

I bilderna syns det såväl det nya som gamla toftet, det förra väntar på flera lacklager och förgyllande sommarsol, det senare på en sista reparation i Snickarens garage.

Till intresseklubbens handlingar kan antecknas att vårrustningen förberetts och påbörjats på varvet då kylan slutligen gett med sig en aning.

Lugnet före stormen

Damen ser ut att trivas!

Vi kommer alltid emellanåt att blicka tillbaka till sommarens höjdpunkter (vi har ju bara hunnit "sjösätta" vår skönhet ännu!). Men, för att inte glömma nuet och alla utmaningar vi står inför försöker vi uppdatera bloggen med dagsfärsk information.

Stiljte vid lunchtid idag. Vi begav oss till båtskjulet för att länsa Caramia på kvarglömda tillbehör så som skot, lack och olja. Allt måste bort innan minusgrader.

Vi passade även på att inviga våra nyfyndade retroglas. De hittades för en vecka sedan på en av stadens loppmarknader och gick för en tia. Kan låta dyrt (2,50€/glas), men stuket var genialiskt och 60-talet kändes ut i fingertopparna, så det saftiga priset glömdes snabbt. Att småsörpla sin varma dryck ur ett glas känns dessutom lite extra flott i jämförelse med de traditionella Orthex plastmuggarna. Glasen gör sig utomordentliga mot den vackra mahognyn vid pentryt.

I skrivande stund ljuder det i tornet utanför kåken. En rivig höststorm med 25 m/s i byarna. Så skönt att vår folka är i tryggt förvar!

Varm blåbärssaft med bulle. Glasen troligtvis 60-tal och made in England.

Tillbakablickar

Hösten är här och Caramia kurar åter igen i båtskjulet. Vi konstaterar så här i efter hand att sommaren visat sig från sin bästa sida. För att gardera oss inför vintern blickar vi tillbaka till förliga vindar, kluckande sommarkvällar och spännande nattseglatser. Men innan äventyren tar vid gör vi en avstickare till båtskjulet och vårens strapatser.

Listen i fören som verkade trött och sprucken i höstas fick efter renskrapning, oljning och ny fernissa ännu en chans efter 40 år i tjänst. Akterspegeln renskrapades enligt planen, oljades och fick fem eller sex varv Spinnaker Gold (på tok för lite!), men har man kommit en god bit in i juni och börjat längta till böljan så har man...

Äntligen var dagen med stort D framme och Caramia fick känna solens strålar mot skrovet. Det var mitten av juni. Bottnen var, som ses ovan, endast fläckmålad och bättrad från ifjol - ett smart miljöval som också gynnar skeppskassan!

Och så kanade även Caramia nerför slipen för att lägga sig i sitt rätta element. Hon vilade troget i två dagar för att den tredje tas i bruk under föreningens seglarskola. Observera det snövita däcket som fått ett nytt stryk Decolay.

Roderstäv, del 1

Då jag gjorde min sedvanliga, varje höst återkommande, inspektionsrunda med skrapan i högsta hugg, upptäckte jag att sprickorna i roderstäven (till min fasa) blivit större. Nåväl, konstaterade jag till synes kolugn, detta är träbåtsägarens vardag. Det är bara att kavla upp ärmarna och sätta igång.

Först av med rodret för att lättare komma åt stäven, lättare sagt än gjort (ensam), men bevisligen utfört!


Därefter renskrapning med hjälp av varmluftspistol och skrapa. Målfärgen satt väldigt hårt och gjorde arbetet svettigt trots den råfuktiga höstluften. Skiktet målfärg var dock väldigt tunt, på stävens akterkant nästan obefintligt.


Följande i tur står väntan på den första ordentliga köldknäppen som fryser ut vattnet ur träet. Sedan, antagligen runt nyår, inleds efter slipning, impregnering med linolja. Mera om fortsättningen i ett senare skede.

P.S. Har också skrapat på övriga flagnande ställen runtom på skrovet, lyckligtvis är de få, samma öde väntar dessa... D.S.

Funderingar i båtskjulet

Båtskjulet är en naturlig plats för stilla reflektion, oftast kretsar tankarna kring båtar men ibland svävar man långt bort till fjärran horisonter. Den här gången är det dock kartläggning av vinterns rustningsprojekt som står först i tur.

Kommer fram till följande efter en stunds grubblande:

• däcket borde målas, Decolay?
• förluckan läcker, skall åtgärdas, ny lucka istället för den gamla med plexi?
• hackbrädet renskarapas och lackas, rentav förnyas?
• mittfiskarna renskrapas och lackas
• nya madrasser till kojerna, de nuvarande från 70-talet åtminstone mönstret att döma
  

Av erfarenhet kan jag redan vid det här laget konstatera att ovanstående lista kommer att kompletteras under vinterns/vårens lopp. Tilläggas kan redan nu det sedvanliga skrapandet, fläckmålandet, slipandet och lackandet. Inga större projekt ändock. Frågetecknen på listan rätas också ut efter mera funderingar både i skjulet och annorstädes.

I båtskjulet luktar det jord, lite fukt, gammal fernissa och något jag inte kan sätta fingret på. Det luktar helt enkelt båtskjul. Termometern kryper ner mot +5 grader Caramia småslumrar på sin bock, skepparen ser oktoberkvällen mörkna utanför. Det är dags att bege sig hemåt under fullmånen.

Höstsysslor

Höstfärgerna glöder allt intesivare, under frostnätterna kryper kvicksilvret allt längre under noll och dagarna med frisk kylig luft och höga skyar slutar med att solen dag för dag sjunker under horisonten i väster tidigare än kvällen innan.

Till min stora förtret har jag inte hunnit ner till varvet så ofta som jag skulle ha velat. Caramia är nog tömd på alla grejer, pinaler och förnödenheter som tillbringat sommaren ombord (en del sådana som skepparen varit lyckligt ovetande om). Durkarna är bortplockade, luckorna står öppna och torrbollen slukar eventuell fukt som samlas inombords. Men det återstår en hel del på min "bör fixas" lista.

Tecken som berättar om höstens ankomst här hemma är lackpenslar på diskbänken och diverse båtgrejor i en hög mitt på arbetsrumsgolvet, till Hennes stora förtret. Men det handlar om en process, dessa höstsysslor. Långsamheten kan märkas även på varvet, visst pysslas och meckas det men inte med samma intensitet som under vårkvällar och -helger. Det gäller att erkänna att sommaren faktiskt är slut, att anpassa sig till vardagen.

Upptagning

Egentligen lite tokigt att inleda en blogg som i huvudsak ska handla om båtar och segling så här lagom till hösten då seglingssäsongen obönhörligen lider mot sitt slut. Men frukta icke! Som träbåtsägare har man glädjen att inleda "den andra säsongen" direkt efter att båten kommit upp på landbacken, nämligen underhållssäsongen.

Bildserien intill visar Caramias väg från sitt rätta element till välförtjänt vintervila i båtskjulet. Eventuellt får man också en uppfattning om hur upptagning med slipvagn fungerar, ett gammalt och beprövat sätt som i dagens hetsiga samhälle dessvärre används mera sparsamt. Måhända handlar det om en utdöende konst med såpa, hala stockar och allt därtill, men inte desto mindre glad samvaro vid varvet.

Bevisligen är Caramia nu torrlagd efter en härlig, varm och solig septemberlördag nere på klubben.