London

Det skramlar och skakar, skumpar och gnisslar, lamporna blinkar. På varenda station vi passerar blir jag uppmanad att Mind the gap! Står och trängs i ett hörn av kupén som är full av människor av varierande bakgrund och ursprung. The Tube, London underground störtar genom tunnlarna mot de centrala delarna av miljonstaden. Redan nu älskar jag London!

Tegelhusen, bussarna, taxibilarna, pubarna i vart och vartannat gathörn och poliserna med sina hjälmar, allting precis som jag föreställt mig och kanske just därför så surrealistiskt. För att inte tala om människorna, denna mängd och mångfald av människor, denna stämning och atmosfär som jag absolut inte föreställt mig.

London lämnade en längtan efter snabbvisiten som inte kan botas med något annat än ett återbesök.

På ett antikvariat på Portobello Road hittade jag en bok av Jimmy Cornell, från His Masters Voice en skiva med CCR och från Heathrow en flaska utsökt single malt.

En kopp värmande glögg

I skrivande stund står glöggkastrullen och sjuder på spisen. Det hettar kring öronen och kinderna blir smått rödrosiga. Rummet fylls av en glöggarom som inte bara för tankarna till vinter och juletid...

En förtjusande dam med glimten i ögat och seglande en Utö-kryssare nämnde något alldeles livsnödvändigt. Varje jul ser hon nämligen till att avsiktligt lämna några flaskor glögg kvar i förrådet. Passligt till vårens sjösättningsrumba lastar hon sedan ombord sin uppsättning. Och då, efter den där våta och kylslagna kryssen, kan hon belönande avnjuta sin kopp samtidigt som underbara dofter sprider sig i ruffen.

Jaa, sådant man bara lär sig av erfarenhet.

Kappsegling och Regattaliv

Visst kappseglades hon också i sommar, liksom alla andra somrar sedan 1968. Snöpligt nog bara en gång men ändå i det ärorika Bebbes Race med jaktstart (omvänd LYS) från klubbhamnen till skärgården. En 7:e placering enligt protokollet och en moralisk seger som resultat. Inte illa!

Regattalivet avklarades också med hedern i behåll med tillhörande laxsoppa, kräftkalas samt tjo och tjim genom hela septembernatten! "Å än går de vågor i halvankaren..."

Talko

Häromkvällen bar det iväg på talko till klubbens skärgårdshamn ute i havsbandet. Det är alltför sällan man får njuta av soliga, klara höstdagar med höga skyar och strålande höstglöd på holmarna och skären. Efter att man tagit upp båten för hösten, naturligt nog, blir det inte av. Dilemmat ligger i att träbåten mår bra av att få torka innan kölden. Kanske handlar det också om höstens vemodighet och det faktum att man inte ger sig tid att komma ut, låtsas ha för bråttom.

Skärgården är så gott som tom på båtar, det verkar som om den andas ut efter en hektisk sommar. Det doftar friskt, alla färgerna intensifieras i solskenet, de bekanta platserna framstår i en ny dager.

Kan inte låta bli att på hemfärden, i dieselmotorns monotona brus, medan skymningen sakta lägger sig över fjärdarna, tänka på hur lyckligt lottad man som har tillgång till en välskyddad utfärdshamn på lämpligt avstånd från klubbhamnen (ca 20 M) med fina bryggor och en utomordentlig bastu. För att inte tala om den världsunika skärgård man har privilegiet att segla i.

Svinalängorna

Ikväll klär vi upp oss för ett besök på teatern. Pjäsen Svinalängorna utspelar sig under en tid då Caramia var mycket ung. 70-talets nytänkande, men folkbåten var redan då ett beprövat koncept.

Wasa teater: Svinalängorna

Vid närmare eftertanke

För att återgå till brunchen. Det var mitten av augusti och säsongen avslutad. Klobbskat bjöd på lappländsk charm: Djävulsåkrar, bär, stenrösen, mossa och myrar. Och givetvis kunde vi inte motstå Kompass. Vi tömde våra plånböcker och lade därefter ut från fiskehamnen.

Ett utomordentligt solsken med en västlig vind på 7-8 m/s. Vi njöt och trålarna slog följe. Dock beslöt sig Caramia för ett obekvämt skumpande. Sjöbevakningens superpuma uppenbarade sig och gjorde en utdragen lov ovanför. Vi satte kurs mot vårt unika Valsörarne.

Några rejäla portioner vatten och utombordaren startade efter tredje försöket. Vi angjorde bryggan intill den nyss nedlagda sjöbevakningsstationen och konstaterade vemod. Det var som om stunden och allt runtom berättade om en mycket hastig avveckling.

Funderingar i båtskjulet

Båtskjulet är en naturlig plats för stilla reflektion, oftast kretsar tankarna kring båtar men ibland svävar man långt bort till fjärran horisonter. Den här gången är det dock kartläggning av vinterns rustningsprojekt som står först i tur.

Kommer fram till följande efter en stunds grubblande:

• däcket borde målas, Decolay?
• förluckan läcker, skall åtgärdas, ny lucka istället för den gamla med plexi?
• hackbrädet renskarapas och lackas, rentav förnyas?
• mittfiskarna renskrapas och lackas
• nya madrasser till kojerna, de nuvarande från 70-talet åtminstone mönstret att döma
  

Av erfarenhet kan jag redan vid det här laget konstatera att ovanstående lista kommer att kompletteras under vinterns/vårens lopp. Tilläggas kan redan nu det sedvanliga skrapandet, fläckmålandet, slipandet och lackandet. Inga större projekt ändock. Frågetecknen på listan rätas också ut efter mera funderingar både i skjulet och annorstädes.

I båtskjulet luktar det jord, lite fukt, gammal fernissa och något jag inte kan sätta fingret på. Det luktar helt enkelt båtskjul. Termometern kryper ner mot +5 grader Caramia småslumrar på sin bock, skepparen ser oktoberkvällen mörkna utanför. Det är dags att bege sig hemåt under fullmånen.