måndag 16 november 2009

Inblåst

Caramia i lä bakom lotskuttrarna i Lillhamnen

Så här i kyliga tider saknar man sommarens tokigheter.

Vi var egentligen på väg till Höga kusten. Planerna var smidda och snorkeln låg i förpiken i väntan på att utforska branterna. Vi tänkte oss soliga dagar på däck i de lagunliknande vikarna. Som vi hade längtat! Bara du och jag och Caramia.

Efter ihärdiga förberedelser under tvenne dagar lade vi ut den där augustiförmiddagen. Vi var väl medvetna om att vinden tilltagit samt att den inte var idealisk för vår kurs över öppet hav. "Äsch!", tänkte vi och hissade stor och fock - efter smärre trubbel med ett stag.

I samma stund, och vi passerade vågbrytaren, samlade sig oron och vi började väsnas över småsaker. Vi fortsatte ut längs farleden - och som det gick undan! Havet öppnade sig allt mer och vågorna strittade över såväl fördäck som sittbrunn. Vi stampade och krängde, torkade saltet från ansiktet, pumpade kölsvinet.

Jag började frysa. Varför hade jag inte klätt mig ordentligt? Väskan med seglingsstället låg alldeles för långt borta och där (i min bemärkelse, i stundens glöd) forsade vattnet mellan bord, mast och genom förlucka. Goda råd var dyra.

Både Rönnskär och Norrskär fungerade dock som hållpunkter. Där hade många seglare lagt till för att invänta bättre vind, men nu vände sig magen och kroppen blev som paralyserad. Min roll som gast kastades överbord och jag skulle inte ens klara kryssen till närmaste prick.

Skepparen, vars stålmage aldrig klagar, fann till all lycka lotsstationen vid Lillhamnen. Vi hade givetvis aldrig besökt den tidigare och hade således ingen beskrivning över infarten. Ingen återvändo infann sig dock och vi halade storseglet, så småningom fock och... Med en fartvind och en nervositet som hette duga intog vi lotsstationen och hrmf, under den inseglingen odlade vi erfarenheter som man inte ens i rakt ordalag skulle beskriva i loggboken...

Vi låg inblåsta i dagarne tre och Höga kusten justerades till det redan omtalade Replot runt. Vi stornjöt av den välskyddade hamnen och tog oss an en 20km:s promenad av och an till södra Vallgrund. Mina nerver jobbades på, vi såg över vår proviant och äntligen bar det iväg igen till såväl Klobbskat som Valsörarna.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar